Europa är hela världen
Erkki Toivanen var en av YLE:s legendariska korrespondenter. Hans placeringsort var London.
Året var 1994. Debatten om anslutning till EG (EU) var intensiv. Erkki Toivanen höll en föreläsning om Europa. Han började med en grundlig beskrivning av nationalstaternas uppkomst. Europa är nationalstaternas hemvist. Nationalstater är en förutsättning för att det vi kallar demokrati har kunnat födas och existera.
Så till det viktigaste i hans budskap, nationalkänslan. ”Nationalkänslan är en uppbyggande bakgrundskraft i en stabil demokrati. Farlig blir den om den provoceras. Likt smedjans låga slår den ut obehärskat och smeden mister kontrollen över den. Ju mer den provoceras desto mer obehärskad och okontrollerbar blir den”.

Det vi kallar populistpartier består till största delen av normalt folk. De reagerar som Erkki Toivanen förutspådde. Talet om fördjupning av integrationen provocerar nationalkänslan. Likt smedjans låga slår den ut obehärskat.
Fåfänga är försöken att kväsa nationalkänslan. Nationalkänslans hemvist är de europeiska nationalstaterna. Farlig blir situationen om statsmännen talar om ”Europas förenta stater” med USA som förebild. Europa har sin egen långa historia. Till den delen är USA en nykomling.

Populistpartiernas bekämpare kryddar ofta sitt språk med termer som nazister, extrema rörelser med mera. De är en nog så högljudd men – tack och lov – försvinnande liten del av populistpartiernas underlag. Och det förblir de nog.

Om Erkki Toivanen levde nu så skulle han säkert likaså varna för alltför naiv inställning till asyl/flykting problematiken. Också den kan få nationalkänslan att, likt smedjans låga, slå ut obehärskat. Försöker vi kväsa den så är resultatet att lågan enbart tilltar. Det är fråga om en allmän rädsla för det okända, det vi kallar för främlingsfientlighet. ”Enda motgift mot främlingshatet/rädslan är kunskap och åter kunskap”, som Sveriges dåvarande undervisningsminister Olof Palme uttryckte det på 1960-talet.

”Nationalstaternas och demokratins hemvist är Europa. Europa är mera än Europa. Europa är hela världen”. Så avslutade Erkki Toivanen sitt tal.

Gustav Skuthälla
Närpes

 

 

Det var så det började

Året var 1988. Svenska Kvinnoförbundets ledamöter i Närpes kommunfullmäktige inlämnade en motion. I motionen föreslogs att Närpes kommun skulle ta emot några båtflykting familjer. Så blev också beslutet, efter en intensiv diskussion. Enbart om det kunde skrivas en hel bok.

Förberedelserna var minutiösa. Lägenheter frigjordes,vänfamiljer anmälde sig och folkopinionen mognade. I denna mognadsprocess spelade bland andra prosten Holger Andersson en central roll.

Närpes blev vägrödjare i flyktingmottagningen. Andra österbottniska kommuner följde Närpes exempel. Nya flyktinggrupper kom till Närpes. Misstag skedde. Det gör det i all mänsklig verksamhet. Misstagen gav lärdomar.

Under årens lopp utvecklades i Närpes flyktingmottagningen till normal arbetskrafts-invandring  I dag är var 10:e närpesbo flykting eller arbetskrafts invandrare. Alla bidrar de på ett avgörande sätt till staden Närpes välfärd. Det var beslutet från 1988 som lade grunden.

Ledorden i denna process var förberedelse och alldeles speciellt närpesbornas lugn och sinnesro, även då det gick galet. Så skedde också, som sagt. I dag är Närpes stad förebilden för integration av såväl flyktingar som vanliga arbetskrafts invandrare.

 

Nu är asylpolitiken temat. I tiotusental kommer de till Europa. Tusentals drunknar i Medelhavet. En bråkdel når även oss här i högan Nord.  EU är förlamat (som vanligt). EU:s medlemsstater gör sina egna nationella beslut. Risken är överhängande att de stater i Sydeuropa som drabbas hårdast, stänger gränserna helt. Katastrofen blir fullständig.

Regeringen Juha Sipilä gör ett gott, mycket gott arbete i det kaos som hotar. Det som kallas för ”skärpta regler” är i praktiken utarbetande av regler, rutiner för att klara anstormningen av asylsökande. Likt situationen i lilla Närpes då båtflyktingar mottogs, så lär myndigheterna av misstagen. Vartefter erfarenheterna ökar så minskar dessa. De som bör återbördas till hemlandet avvisas efter noggrann prövning av hållbarheten i beslutet. De som får stanna, gör det likaså på hållbara grunder.

 

Speciellt två partier gör tragiken med asylsökande till slagträ. Det är Sannfinländarna och folkpartiet. I varsitt dike befinner de sig. Sannfinländarna hotar med skärpning av gränsbevakningen västerut. Folkpartiet vill tredubbla asylmottagningen. Lika så obetänksamma är båda kraven.

Du, Anna-Maja Henriksson kritiserar i ett pressmeddelande, för någon dag sedan, regeringen för deras asylpolitik. I samma pressmeddelande kritiserar du också advokatbyråerna för att missbruka situationen. Varför blandar du ihop dessa två helt skilda företeelser Anna-Maja Henriksson? Som före detta justitieminister är din uppgift att hjälpa regeringen i denna för de asylsökande djupt tragiska situation. Förekommer missbruk inom juristkåren så är din uppgift att tillrättavisa, i all synnerhet som du själv hör till samma yrkeskår.

Gustav Skuthälla

Närpes

Presidenten avgjorde

Odlandet av konspirationsteorier är ett vanligt sätt att ge utlopp för ilska och besvikelse. Dessutom håller det inom politiken ångan uppe i väljarskarorna.

Senaste dagars regeringskris hade följande händelseförlopp:

1. Kvartetten som höll i trådarna var President Sauli Niinistö, statsminister Juha Sipilä, finansminister Petteri Orpo och utrikesminister Timo Soini.

2. Då dagen för Sannfinländarnas partimöte närmade sig började Galluparna alltmer peka på Juha Halla-Aho som ny partiordförande. Vad göra? Det var otänkbart att ha ett regeringsparti med en ordförande och viceordförande dömda för rasism/hets mot folkgrupp.

3. Kvartetten hade naturligtvis tänkt sig i en sådan möjlighet. De utarbetade en i folkmun kallad för plan B. Det fanns också helt säkert en plan C och D.

4. Presidenten talade i måndagskvällens TV-intervju klarspråk. Han konstaterade att Sannfinländarna har två i ledningen dömda för hets mot folkgrupp och tillade bitskt att ”hittills har ingen av dem visat några tecken på ånger över sina brott, hets mot folkgrupp”. I klartext var detta nästan en order till den politiska ledningen att ”detta måste korrigeras”.

5. Tisdag morgon styr statsministern kosan mot Gullranda där presidenten väntar. Under resans gång får statsministern meddelande om att en majoritet av Sannfinländarnas riksdagsgrupp lämnar partiet och bildar en egen grupp. De stöder regeringsprogrammet och ett fortsatt regeringsengagemang. Statsministern kontaktar Presidenten. De konstaterar samfällt att orsakerna till regeringens avsked eliminerats. Regeringsarbetet fortsätter som hittills.

6. Statsminister Juha Sipilä fick i tisdagens Kymmenen uutiset frågan om han på förhand visste om utbrytargruppen inom Sannfinländarna. Han svarade att det gått många rykten, detta ett av dem som varit i svang flera dagar. En statsminister kan bara agera utgående från fakta, oberoende av ryktesfloran.

7. Sammanfattningsvis; Finland har i dag en regering mera sammansvetsad än före  regeringskrisen. De extrema krafterna har jagats på flykt. Inom Kvartetten som styr landet, Presidenten, statsministern, finansministern och utrikesministern råder fullständig tillit. Det är grundbulten. Också marknadskrafterna känner denna tillit. De ångar på som aldrig tidigare och skapar Europas starkaste ekonomiska tillväxt.

Vi har alla anledning att känna tillförsikt och framtidstro.

Gustav Skuthälla

Närpes

 

Harpsundsdemokrati

Harpsund är den svenska statsministerns rekreationsställe. Harpsund ligger i Flens kommun utanför Stockholm.
Året var 1965. Det berättas att en tvåtakts, rykande Saab bromsade in utanför Harpsund. Ut steg det svenska näringslivets mäktigaste man Marcus ”Dodde” Wallenberg. Han stegade direkt in till statsministerns arbetsrum och till en lika så förvånad statsminister, Tage Erlander. Wallenberg gick rakt på sak. Han ville med statsministern diskutera det svenska näringslivets villkor. Ur detta möte föddes så den berömda Harpsundandan, Harpundsdemokratin. Sammanfattningsvis kan Harpsundsdemokratin beskrivas som: Det som är bra för de svenska bolagen är också bra för det svenska folket. Harpsundsdemokratin blev grundbulten i det svenska näringslivets framgångar. Det berättas också att så småningom uppstod en djup tillit mellan Wallenberg och Erlander. Harpsundsdemokratin vann det svenska folkets förtroende.
”Visst blev jag förvånad då Wallenberg första gången stegade in i mitt arbetsrum vid Harpsund” berättar Erlander senare i sina memoarer. ”Men jag vande mig så småningom”.
Ur minnet framträder en nog så talande bild från den tiden. Bilden visar Wallenberg och Erlander sittandes tillsammans, förtroligt diskuterande i den lika så berömda Harpsunds ekan.

Finland firar 100 år av självständighet. Firandet lyfter fram i dagsljuset många saker, också oväntade sådana. Många sjunktimmer flyter upp till ytan och avslöjar obearbetade, öppna sår. Ett exempel. Var det ett inbördeskrig eller frihetskrig som inledde republikens självständighet? Alltmer vinner benämningen inbördeskrig allmän acceptans. Professor Nils Meinander använder konsekvent begreppet inbördeskrig i den ypperliga boken Nationalstaten och finlandssvenskheten. Talar vi om frihetskrig så gäller det båda sidor. De som kallades för de röda kämpade för frihet från den egna överhetens förtryck, för frihet från svält, fattigdom och umbäranden. De vita kämpade för frihet från främmande makters inflytande på den unga republiken.
Omedvetet präglar denna indelning än i dag livet i den 100 åriga republiken. Misstänksamheten har för stort inflytande i Finland. Det gäller samhällets alla områden, politiken, arbetsmarknadens parter med flera. De öppna, obearbetade såren måste godkännas att finns. Skall vi uppnå en finsk Harpsund anda så måste det samtalet börja på högsta nivå för att senare få acceptans i de djupa folklagren. Det som är bra för de finska bolagen är bra för det finska folket. Finland bör skapa en ”Villa Bjälbo anda”.
Gustav Skuthälla
Närpes

Jag är besviken på Kyrkan
” Många önskar sig en facit på hur vi skall leva livet. Vad väntar bakom nästa vägkrök? Finns där månne någon obehaglig upplevelse? Livet görs till en transportsträcka från vaggan till graven.
Vi har fått förstånd och känslor för att kunna uppleva det riktiga livet. Det livet skall bestå av medgångar, motgångar, grubbel, smärta, ja allt det som det riktiga livet kan bjuda oss. Ur detta mognar vi fram som människor Ur denna mognad växer insikten fram hur vi tar hand om de människor vi möter.”. Så långt en sammanfattning av den danska teologen/filosofen Knud Lögstrup.

I riksdagen startar nu en debatt om eutanasi, det vill säga rätten att utsläcka en annan människas liv. Eutanasi är som att se livet som en transportsträcka. Samhället ges rätt att avsluta livet om den avslutande delen verkar bli för stenig. Det har knappt så mycket med den döende att göra som det att samhället inte ska behöva se på.
Kyrkans män och kvinnor är nog motståndare till eutanasin. Men varför denna tystnad? Det gör mig besviken, mycket besviken.
Enligt tidningsuppgifter är tre fjärdedelar av riksdagsledamöterna positiva till eutanasin. Frågan är för viktig för att överlåtas åt 200 riksdagsledamöter. Det är en fråga om livet självt. Den frågan berör oss alla.
Vad skulle Jesus ha sagt ”om han vandrat på denna bullrande jord” (Nils Ferlin) just nu? Vad skulle han ha svarat kyrkans män och kvinnor – och oss alla – om vi frågat honom; Mästare, vad skall vi ha för åsikt om eutanasin. Så här skulle han svara: ”Varför frågar ni mig? Min Fader har givit er förstånd, känslor, sinnen för att ni ska förstå livets hemligheter. Så fråga er själva. Inuti er har ni svaret”.
Livet är heligt.

Gustav Skuthälla
Närpes

Dags att börja se bakåt

Barbro Kloos insändare i Vasabladet (18.1), ”Dags att börja se framåt” inspirerade till följande reflexioner.
Från vardagsrumsfönstret ser jag vår uppskattade Närpes hälsocentral tvärs över vägen. För närvarande råder där en febril byggnadsverksamhet för att ge såväl de anställda som oss besökare bättre utrymmen. Vidare ser jag ett servicehus för äldre, ett ålderdomshem, ett demenshem med mera. På andra sidan Närpes å, på skolbacken finns likaså lågstadium (med mycket invandrarbarn), högstadium, gymnasium och yrkesskola. Vad fint vi har det här i Finland tänker jag. I Vasabladet läser jag att finska staten årligen lånar si så där 5-8 miljarder per år, mellan 10-20 procent av statens årliga budget. Det noterar jag med en gäspning. Det är statens problem.
Men det är det inte. Det är allas vårt problem. För att kunna se framåt måste vi veta var vi står nu och speciellt hur har vi kommit hit där vi nu står. Två tredjedelar av den offentliga servicen produceras av kommunerna. En betydande del av finansieringen sker genom statens transfereringar till kommunerna. Att vi klarar av detta med 20-22 procents kommunalt skatteuttag är en chimär. Det är tack vare de slantar finans-ministeriets tjänstemän dagligen lånar upp världen över, och som till stor del styrs över till kommunerna, som vi upprätthåller det finska folkhemmet. Vi bygger vår välfärd på andras pengar, bortsett de åren vi kallar Nokia-parentesen.

Sverige, som vi ofta hänvisar till, har ett skatteuttag på 30 procent för motsvarande verksamheter. I jobbet funderade jag ofta hur denna stora skillnad i skatteuttag mellan Finland och Sverige är möjligt. Svaret är att det inte är möjligt.
Finska staten har två vägar att gå. Välfärdsservicen skärs så kraftigt så statens transfereringar till kommunerna kan upphöra eller så höjs det kommunala skatteuttaget i Finland till c:a 30 procent. Nuvarande regering väljer det första alternativet. Det räcker inte. Det kommunala skatteuttaget bör därutöver höjas med minst 5 procent. Det verkliga stålbadet kommer då staten övertar finansieringen av landskapen, i praktiken hela social- och hälsovården.
Ja du Barbro Kloo. Det blev inga optimistiska tankar det här inte. Men för att citera en f.d. kollegas paraduttryck, ”det finns ingen större anledning till optimism”.
Avslutningsvis ett par sedelärande berättelser. Det berättas att en av Närpes främsta företagare med flera hundra anställda hade endast en blyertspenna och ett papper (eller var det en Klubb 77 ask) på sitt bord. Han skrev några siffror på baksidan av tobaksasken. Var det plus på nedersta raden så var allt bra. Var det minus så kontaktade han försäljarna och gav order om att produktpriserna ska höjas. Därefter gick han till verkstadsgolvet och pratade med ”gubbarna”. En annan historia likaså från ett Närpes företag som är grundbulten för hela regionens sysselsättning. Direktören/ägaren fick frågan om sin inställning till politiken. ”inget speciellt” sa han ”men jag har noterat att då det plötsligt börjar springa folk här med kameramän i släptåg så vet jag att det närmar sig val”.
Gustav Skuthälla
Närpes

Junttin och Juppin
Junttin är – enligt Wikipedia – vanligt folk som bor utanför storstadsområdena. Junttis motsats, Juppin, är – enligt Wikipedia igen – de välutbildade, artiga och polerade som präglas av urbana (storstads) värderingar. En Juppi kan beskrivas som representant för ”det vackra folket”.
Alltmer präglas det finska samhället av denna tudelning. Jag påstår att tudelningen i Juntti/Juppi politiskt nu är starkare än den klassiska indelningen borgare/socialister. Översatt i partipolitiska termer blir tudelningen följande. Klassiska Juntti partier är Centern, Sannfinländarna och delvis Kristdemokraterna. Motsatsen, Juppin, är Folkpartiet, Samlingspartiet, Socialdemokraterna,Vänsterförbundet och Gröna.
Exempel på denna tudelning är regeringens sammansättning. Det märks att Samlingspartiet inte trivs tillsammans med sina regeringskumpaner, Juntti partierna. Likaså aktar sig Folkpartiet noga för att på riksplanet kritisera Samlingspartiet.
Visserligen gäller också i denna sak att minnas professor Jan-Magnus Janssons klassiska replik att ”generaliseringar är alla sanningars fiende”.
Svaret på hur långt tudelningen Junttin/Juppin drivs får vi nästa riksdagsval.
Gustav Skuthälla
Närpes

Samlingspartiet tog allt

1. Samlingspartiets grundkrav i vårdreformen har från början varit att den specialistledda sjukvården skall koncentreras till de fem universitetssjukhusen. Så blev det. Det är Åbo universitetssjukhus som avgör Vasa centralsjukhus framtid. Vi önskar förhandlarna från Vasa lycka till.

2. Samlingspartiets andra grundkrav har likaså ända från början varit VALFRIHET i den så kallade Sote reformen. Så blir det, enligt den färska regeringspropositionen. Som kund väljer jag såväl vilken kommunal hälsocentral jag anlitar, likaså om jag väljer att vända mig till en privat hälsovårds producent. Jag får en servicesedel i handen och besluter själv om jag promenerar över vägen till Närpes hvc, eller går exempelvis till Promedi, Sydmedi eller Terveystalo Alla hälsovårdsproducenter är på samma linje och den med den bästa vården vinner. Som konsumenter är valet vårt. Kostnaden för mig är densamma oberoende av vilket alternativ jag väljer.

Åtminstone har vi fått diskussionsämnen i juletid medan vi intar lutfisken och skinkan. Talar vi i partipolitiska termer så är det bara att godkänna att hittills har Samlingspartiet fått sin vilja igenom till 100 procent. Samlingspartiet tog allt.

God Jul alla.

Gustav Skuthälla

Hur täcks vi?

Angående sjukvårdssamarbetet mellan  Kustösterbotten och Sydösterbotten. Av massmedia framgår att okynnessamtal rings från oss i Kustösterbotten till Sydösterbottens centralsjukhus i avsikt att störa verksamheten. Min övertygelse är att den stora majoriteten av oss svenskspråkiga på det kraftigaste fördömer detta. Tilltaget är ovärdigt ett civiliserat umgänge och vi svenskspråkiga tar på det kraftigaste avstånd från detta. Vasa centralsjukhus och Seinäjoki centralsjukhus behöver varandras kunskaper och ömsesidig handräckning även framgent.

Vi hoppas på överseende för dessa övertramp från oss ”kustsvenskar”. I allt umgänge gäller grundregeln att vi skall bete oss med tillämpande av det som kallas för ”normalt folkvett”.

Mvh

Gustav Skuthälla

Närpes